Ingen har väl missat att det pågår en diskussion eller ett spel omkring ett eventuellt svenskt NATO-medlemskap. Bara för någon vecka sedan publicerade SvD en artikel som baserade sig på det som Försvarsmaktens två högsta militära befattningshavare skrivit i ett underlag till regeringen och där man pekade på att traktatsbundna samarbeten är de man kan sätta störst tilltro till.
– Nato är ett exempel på ett traktatsbundet multilateralt samarbete, sa konteramiral Jonas Haggren vid Högkvarteret i en uppföljande kommentar till tidningen.
Försvarets budgetunderlag för 2018, som presenterades för ungefär tre veckor sedan, visar på stora underskott i försvarsekonomin. Som av en händelse lämnades ytterligare en handling in dagen efter utan att väcka samma uppmärksamhet. Här redogör försvarsledningen på regeringens uppdrag för ”internationella försvars- och säkerhetspolitiska förhållanden som bedöms vara relevanta” inför nästa försvarspolitiska inriktningsbeslut. Efter sekretessprövning av försvarsdepartementet lämnades handlingen ut på SvD:s begäran.
Den svenska säkerhetspolitiken definieras av den militära alliansfriheten och ger i sin nuvarande utformning inget utrymme för försvarsförbund, militära pakter eller ”traktatsbundna försvarsförpliktelser” som det uttrycks i Försvarsmaktens underlag. Istället är grunden partnerskapet med Nato och bilaterala samarbeten med USA och Storbritannien.
Sverige har också antagit en ensidig deklaration om att inte förhålla sig passivt om en konflikt drabbar ett land i Norden eller inom EU. Artikel 42.7 i EU:s fördrag betyder en skyldighet att ge stöd och bistånd vid ett angrepp. Men inget av detta innebär några traktatsbundna förpliktelser, vare sig bilateralt med något enskilt land eller kollektivt som i Nato, om militärt stöd i händelse av ett angrepp.
Enligt försvarsminister Peter Hultqvist avser regeringen inte att förändra den svenska säkerhetspolitiska linjen.
Med hänsyn till den försvarspolitik som de facto förts under ett antal är det ganska anmärkningsvärt att regeringen ser sig föranlåten att tillsätta en utredning och så sent som i september 2016 i utredningssvaret konstaterar, att det inte finns några hinder i regeringsformen för Sverige att agera gemensamt militärt med andra stater vid ett angrepp.
Samtidigt har både statsminister Stefan Löfven och försvarsministern, med hänvisning till den militära alliansfriheten, avvisat att det utökade samarbetet med Finland ska utvecklas till ett försvarsförbund, lika kategoriskt som svenskt medlemskap i Nato.
Sverige uppges heller inte ha någon gemensam försvarsplanering med vare sig Nato eller något annat land. I betänkandet ”Säkerhet i en ny tid” konstaterar utredaren Krister Bringéus att det innebär ett ”planeringsmässigt mörkerland” och att eventuellt militärt stöd måste ”improviseras” och att det i sin tur skulle ge en angripare ”operativa fördelar”.
Ska vi tro på att Sverige lever i ett planeringsmässigt mörkerland? Tillåt mig att tvivla. Är det något det här landet är känt för, ett karaktärsdrag vi delar med Tyskland, vars kultur vi står betydligt närmare än de anglosaxiska, är det väl villigheten att planera. En essentiell komponent i ett rationellt förhållningssätt, något som utgör en hörnsten i den moderna svenska självbilden.
Det förs också ett utförligt resonemang om operativa militära samarbeten inklusive ”gemensam försvarsplanering”.
Sveriges två högsta militärer – ÖB Micael Bydén och Högkvarterets chef Dennis Gyllensporre – konstaterar att ”traktatsbundna, ömsesidiga försvarsförpliktelser” ger tillgång till ”andra parters militära förmåga” samt ”en skyldighet att lämna stöd till andra parter”, alltså enligt samma principer som i Natos fördrag och artikel 5 om ömsesidiga kollektiva försvarsgarantier i krig.
Bydén och Gyllensporre sammanfattar:
”Den viktigaste faktorn för operativa samarbeten, oavsett om de är bi- eller multilaterala, är dock hur trovärdiga de är.
De avgörande frågorna för trovärdigheten är vilken faktisk militär förmåga som finns i samarbetet, hur troligt det är att denna ställs till förfogande, och hur snabbt detta sker. Endast ett samarbete som en potentiell angripare bedömer som trovärdigt bidrar till tröskeleffekten.
Osäkerheten i det internationella systemet gör att inga samarbeten med automatik bör ses som trovärdiga eller stabila. Samarbeten torde i allmänhet vara mer trovärdiga om de grundar sig på traktatsbundna försvarsförpliktelser”.
Författarpresentation
Eric Ambler (1909-1998) föddes och dog i London. Han arbetade inom filmindustrin och secret service innan han blev författare på heltid. Ambler uppfattas allmänt som en föregångare i genren spionromaner och har bidragit till dess utveckling.
Han använde även pseudonymen Eliot Reed, för böcker han skrev tillsammans med Charles Rodda, en pseudonym som Rodda dock även använde för sina egna verk.
Ambler lät ofta handlingen utspelas i exotiska omgivningar, något som fungerade bra, bidrog till mystiken och atmosfären, greppet fungerar lika bra idag. Särskilt hans tidiga titlar är hett åtråvärda samlarobjekt. Ett flertal av hans böcker har filmatiserats.
Bibliografi
- The Dark Frontier (1935)
- Epitaph For A Spy (1938) (Till minnet av en spion, översättning Carl Sundell, Bonnier, 1955)
- Uncommon Danger/Background to Danger (1938) (Farliga zoner, översättning Martin Loya, Bonnier, 1938)
- Cause for Alarm (1938) (Döden i Milano, översättning Vanja Lantz, Ljus, 1947)
- The Mask of Dimitrios (1939) (Vem var Dimitrios?, översättning Gösta Dahl, Fahlcrantz & Gumælius, 1940). Ny uppl. Bonnier, 1967, med titeln Dimitrios mask
- Journey into Fear (1940) (Fara på färde, översättning Pelle Fritz-Crone, Spektra, 1976)
- Judgement on Deltchev (1951) (Domedag, översättning Carl Sundell, Spektra, 1977)
- Tender to Danger (1951) (utgiven under namnet Eliot Reed) (även under titeln Tender to Moonlight)
- The Schirmer Inheritance (1953)
- The Maras Affair (1953, utgiven under namnet Eliot Reed) (Affären Maras, översättning Gerd Lilliehöök, Schildt, 1954)
- Charter to Danger (1954, utgiven under namnet Eliot Reed)
- The Night-Comers (1956, även under titeln State of Siege) (De kom om natten, översättning Torsten Blomkvist, Bonnier, 1957)
- Passport to Panic (1958, utgiven under namnet Eliot Reed)
- Passage of Arms (1959) (Vapenaffärer, översättning Torsten Blomkvist, Bonnier, 1960)
- The Light of Day (1962) (Mitt på ljusa dagen, översättning Roland Adlerberth, Bonnier, 1963). Ny uppl. Bonnier, 1981, med titeln Topkapi
- A Kind Of Anger (1964) (Ett slags vrede, översättning Ingmar Forsström, Bonnier, 1965)
- Dirty Story (1967) (En smutsig historia: Arthur Abdel Simpsons fortsatta öden och äventyr, översättning Sven Bergström, Bonnier, 1969)
- The Intercom Conspiracy (1969) (Säljarens marknad, översättning Jan Sjögren, Bonnier, 1971)
- The Levanter (1972) (Affären Howell, översättning Bo Bengtson, Rabén & Sjögren, 1975)
- Doctor Frigo (1974) (Doktor Frigo, översättning Britte-Marie Bergström, Spektra, 1976)
- Send No More Roses (1977)
- The Care of Time (1981)
- Here Lies Eric Ambler (1981) (självbiografi)
- The case of the landlady’s brother (novell) (Fallet med den kvinnliga husägarens bror, översättning Lars Ekegren, Spektra, 1979)
Historien bakom thrillern 